Avelsmål för helt eller delvis obesläktade hoppkaniner
Jag håller än så länge på med kaninhoppning hemma och har inte kommit iväg för att börja tävla på riktigt, mer än ett fåtal gånger. Min ambition är däremot att jag ska börja tävla oftare, och då jag sedan flera år haft en liten uppfödning av gotlandskaniner är det klart jag nosat på möjligheterna att även föda upp hoppkaniner. Förhoppningsvis kommer gårdens första hoppkull att tas under de närmast kommande åren, så egentligen är jag inte uppfödare av hoppkaniner än. Men jag har idéer, och om jag nu ska föda upp hoppkaniner i framtiden ska jag också ha ett syfte med att föda upp dem. Dels tycker jag om gotlandskaninerna som ras, både deras psyke och att de är så pass friska som de är, och självklart bakgrunden som lantras! Dels tycker jag att hoppkaninsaveln vid första anblick är en enda soppa - inget ont om er som avlar på hoppkaniner, men för den utomstående som jag var för ett par år sedan såg det ut som att alla var släkt med alla och risken för bettfel kändes orimligt hög, samtidigt som jag såg avelshonor som jag själv skulle valt bort om de varit gotlandskaniner. Nu är ju majoriteten av uppfödarna helt seriösa och säkerligen har ni koll på vad ni gör, det tvivlar jag inte på. Men helt ärligt började mina tankar om hoppkaninsavel i samband med att jag såg hur andra valde att avla, och jag kände att jag hade andra idéer om hur det kunde gå till.
De två följande delarna av den här texten (fram till och med "Målet med målet") är ett utdrag ur ett blogginlägg som delvis handlar om mitt avelsmål:
Jag själv är väldigt öppen för andra tankar och synsätt och anser att alla människor oftast gör rätt, även när de gör något som jag skulle tyckt var fel om det var jag själv som gjorde det. Jag vet att alla människor ser saker olika. Oftast, oavsett vad det handlar om, agerar en person utifrån sina egna värderingar, åsikter och mål. Och oftast leder den handlingen ett steg närmare det som personen i fråga tror att den bör sträva efter, oavsett om det är medvetet eller omedvetet. Två personer kan ta två helt olika beslut, och båda besluten är helt rätt, eftersom att båda besluten togs i två helt olika sammanhang, med två helt olika bakgrunder, av två helt olika anledningar, i strävan mot två helt olika mål. Vad jag definierar som rätt är det som är rätt för mig, i min kontext, i mitt sammanhang, det som för mig närmare mina mål. Om någon annan gör annorlunda, har vi uppenbarligen olika mål, eller olika strategier för att nå samma mål. Det gör inte att den som gör annorlunda, gör fel. Vad som hade varit fel, hade varit om personen gjorde samma sak som jag gjorde, trots att det inte leder den personen närmare sina egna mål. Att bara ovillkorligt ta efter, utan anledning. Där är felet. Var och en måste göra sin egen bedömning, utifrån var en själv står i olika frågor, och beroende på vart en själv är på väg.
På samma sätt tänker jag när det kommer till avel. Alla som avlar, är det så kaniner eller får, har ett mål att sträva mot. Vad som då är rätt val, beror helt på vad det målet är. Är målet att få fram en kanin som till varje pris hoppar bättre än någon annan, är rätt val troligtvis att använda de högst meriterade hoppkaninerna vi har idag. Är målet att få fram en linje där alla kaniner som föds har väldigt enhetligt utseende, är viss inavel eller linjeavel troligtvis rätt väg att gå. Är målet att bredda den genetiska basen för hoppkaninen, är förmodligen rätt strategi att ta in så många olika obesläktade individer som möjligt, från så många olika håll som möjligt. Om målet är något annat, är rätt val något annat.
Mitt mål med den avel som sträcker sig utanför genbanksarbetet med gotlandskaninerna, har alltid varit ett och samma: Att få fram en hoppkanin som är helt och hållet obesläktad med de svenska hoppleden, och helt och hållet defektfri.
Helt och hållet defektfri är förvisso inget som går att garantera, och det vill jag inte heller påstå. Det jag menar när jag skriver det i just denna text, är att jag garanterar att jag inte känner till några defekter i den delen av släkten som jag känner till. Observera att ingen kanin någonsin kan vara garanterat defektfri, eftersom att gener kan mutera på helt naturlig väg och oväntade saker kan dyka upp när som helst. Med defektfria kaniner menar jag i min text kaniner som så vitt jag vet inte har några defektbärare i släkten.
De två följande delarna av den här texten (fram till och med "Målet med målet") är ett utdrag ur ett blogginlägg som delvis handlar om mitt avelsmål:
Jag själv är väldigt öppen för andra tankar och synsätt och anser att alla människor oftast gör rätt, även när de gör något som jag skulle tyckt var fel om det var jag själv som gjorde det. Jag vet att alla människor ser saker olika. Oftast, oavsett vad det handlar om, agerar en person utifrån sina egna värderingar, åsikter och mål. Och oftast leder den handlingen ett steg närmare det som personen i fråga tror att den bör sträva efter, oavsett om det är medvetet eller omedvetet. Två personer kan ta två helt olika beslut, och båda besluten är helt rätt, eftersom att båda besluten togs i två helt olika sammanhang, med två helt olika bakgrunder, av två helt olika anledningar, i strävan mot två helt olika mål. Vad jag definierar som rätt är det som är rätt för mig, i min kontext, i mitt sammanhang, det som för mig närmare mina mål. Om någon annan gör annorlunda, har vi uppenbarligen olika mål, eller olika strategier för att nå samma mål. Det gör inte att den som gör annorlunda, gör fel. Vad som hade varit fel, hade varit om personen gjorde samma sak som jag gjorde, trots att det inte leder den personen närmare sina egna mål. Att bara ovillkorligt ta efter, utan anledning. Där är felet. Var och en måste göra sin egen bedömning, utifrån var en själv står i olika frågor, och beroende på vart en själv är på väg.
På samma sätt tänker jag när det kommer till avel. Alla som avlar, är det så kaniner eller får, har ett mål att sträva mot. Vad som då är rätt val, beror helt på vad det målet är. Är målet att få fram en kanin som till varje pris hoppar bättre än någon annan, är rätt val troligtvis att använda de högst meriterade hoppkaninerna vi har idag. Är målet att få fram en linje där alla kaniner som föds har väldigt enhetligt utseende, är viss inavel eller linjeavel troligtvis rätt väg att gå. Är målet att bredda den genetiska basen för hoppkaninen, är förmodligen rätt strategi att ta in så många olika obesläktade individer som möjligt, från så många olika håll som möjligt. Om målet är något annat, är rätt val något annat.
Mitt mål med den avel som sträcker sig utanför genbanksarbetet med gotlandskaninerna, har alltid varit ett och samma: Att få fram en hoppkanin som är helt och hållet obesläktad med de svenska hoppleden, och helt och hållet defektfri.
Helt och hållet defektfri är förvisso inget som går att garantera, och det vill jag inte heller påstå. Det jag menar när jag skriver det i just denna text, är att jag garanterar att jag inte känner till några defekter i den delen av släkten som jag känner till. Observera att ingen kanin någonsin kan vara garanterat defektfri, eftersom att gener kan mutera på helt naturlig väg och oväntade saker kan dyka upp när som helst. Med defektfria kaniner menar jag i min text kaniner som så vitt jag vet inte har några defektbärare i släkten.
Målet med målet
Okej, jag har ett mål. Men för att det ska verka vettigt krävs mer än bara ett mål - det krävs ett syfte. Ett mål med målet. Att få fram helt obesläktade hoppkaniner är väl bra - men sedan då? Tänk om vi skulle börja på nytt, vid sidan av de existerande hoppleden, och avla fram helt nya led av hoppkaniner, som inte alls är släkt med de gamla. Om 10-20 år skulle dessa nya led vara lika mycket släkt med varandra som de besläktade är idag, i och med avelsarbetet mot en duktig hoppare. Så vad tjänar det till? Och varför skulle vi i sådana fall helt och hållet förkasta allt det avelsarbete som redan gjorts, bara för att komma tillbaka till nästan samma situation längre fram i tiden? Nej, det är inte heller vettigt.
Det vi behöver, är något som tillåter oss att vidareutveckla de hoppkaniner vi har idag, utan att vi avlar in oss i en återvändsgränd där allt är släkt med allt. Dessutom behöver vi enligt mitt tycke komma ytterligare ett par generationer bort från bettfelen för att det ska kännas helt säkert att para två individer som båda har bärare i stammen, men det är bara min åsikt, och de flesta ser annorlunda på just den biten - vilket jag inte ser något fel med. Att vi inte bör ha för hög inavelsgrad däremot, är något som jag tror att de flesta hoppuppfödare är ganska eniga om.
Det jag vill få fram, är en trygg grund av helt obesläktade kaniner där jag vet säkert (så säkert jag nu kan veta det) att defekter inte förekommer, för att sedan kunna gå vidare därifrån och eventuellt korsa in något av den besläktade hoppkaninen som så målmedvetet avlats fram för just hoppningen. Eller korsa in något obesläktat hoppavlat, med risk för att hitta någon defekt i stammen där med.
Säg att jag om ett par år fortfarande har hoppkaniner, och att jag då lyckats avla fram en egen hoppkanin, med lite korsningar av olika raser här och var och som till slut har fått en kropp och ett psyke som lämpar sig relativt väl för hoppning. Att jag då korsar den kaninen med en obesläktad hoppkanin som kanske inte är helt och hållet defektfri, ger ett utmärkt avelsmaterial för den som vill avla lite mer besläktat. Korsar jag de två kaninerna får jag avkommor med en del av den enes hoppkorsningsgener, och en del av mina vad-det-nu-är-jag-har-för-gener som kanske inte är lika väl anpassade för hoppning, och resultatet är då en kanin som till hälften är garanterat defektfri, andra hälften förhoppningsvis nästan defektfri, till viss del hoppavlad, och fortfarande helt obesläktad. Denna kanin är något som fortfarande är väldigt värdefullt i hoppkaninsaveln, för den som söker obesläktat att korsa in i de besläktade leden.
Det vi behöver, är något som tillåter oss att vidareutveckla de hoppkaniner vi har idag, utan att vi avlar in oss i en återvändsgränd där allt är släkt med allt. Dessutom behöver vi enligt mitt tycke komma ytterligare ett par generationer bort från bettfelen för att det ska kännas helt säkert att para två individer som båda har bärare i stammen, men det är bara min åsikt, och de flesta ser annorlunda på just den biten - vilket jag inte ser något fel med. Att vi inte bör ha för hög inavelsgrad däremot, är något som jag tror att de flesta hoppuppfödare är ganska eniga om.
Det jag vill få fram, är en trygg grund av helt obesläktade kaniner där jag vet säkert (så säkert jag nu kan veta det) att defekter inte förekommer, för att sedan kunna gå vidare därifrån och eventuellt korsa in något av den besläktade hoppkaninen som så målmedvetet avlats fram för just hoppningen. Eller korsa in något obesläktat hoppavlat, med risk för att hitta någon defekt i stammen där med.
Säg att jag om ett par år fortfarande har hoppkaniner, och att jag då lyckats avla fram en egen hoppkanin, med lite korsningar av olika raser här och var och som till slut har fått en kropp och ett psyke som lämpar sig relativt väl för hoppning. Att jag då korsar den kaninen med en obesläktad hoppkanin som kanske inte är helt och hållet defektfri, ger ett utmärkt avelsmaterial för den som vill avla lite mer besläktat. Korsar jag de två kaninerna får jag avkommor med en del av den enes hoppkorsningsgener, och en del av mina vad-det-nu-är-jag-har-för-gener som kanske inte är lika väl anpassade för hoppning, och resultatet är då en kanin som till hälften är garanterat defektfri, andra hälften förhoppningsvis nästan defektfri, till viss del hoppavlad, och fortfarande helt obesläktad. Denna kanin är något som fortfarande är väldigt värdefullt i hoppkaninsaveln, för den som söker obesläktat att korsa in i de besläktade leden.
Önskvärda egenskaper
Vad letar jag då efter för egenskaper hos en hoppkanin? Jag vill först och främst ha individer som är friska och trevliga. Inga aggressiva kaniner. Jag vill ha individer som är sociala och gärna kommer fram, och som trivs med mitt sällskap.
En avelshona, oavsett ras, bör ta väl hand om sina ungar; bygga ett bra bo, inte släppa ut dem innan de är redo, ha tillräckligt med mjölk, ha tålamod med ungarna när de börjar springa omkring. 5-8 ungar känns väl ganska rimligt, men klarar hon av att ta hand om fler är det väl inga problem det heller. Antalet ungar är inte lika viktigt som att hon ska klara av att ta hand om de ungar hon får, och en hona som förlorat många ungar ur flera kullar är inte lämplig. Jag vill också kunna hantera ungarna från det att de är relativt små, och jag vill att honan ska lita tillräckligt mycket på mig för att låta mig hålla på med dem och vara inne och peta i boet då och då.
Den idealiska hoppkaninen tycker förstås att det är roligt att hoppa. Jag gillar harkorsningarnas lite slankare kroppsform, till skillnad från de mer kompakta dvärgraserna. Hoppkaninen bör självklart ha en kropp lämpad för hoppning - inte jättekorta ben, till exempel - men sådant känns rätt självklart. Jag vill heller inte avla vidare på de mer extrema utseendena som finns hos vissa raser, exempelvis väldigt kort nos, extremt långa öron eller annat som kan tänkas kunna påverka kaninens fysiska hälsa på negativt sätt. En hoppkanin som väger mellan 2 och 3 kilo känns ganska lagom, och är väl något jag i viss mån strävar mot. I varje fall under 3 kg, med tanke på gotlandskaninernas vikt är väl huvudsaken att korsningarna ska bli mindre, om än inte så små som de "idealiskt" skulle vara.
Dessa avelsmål kommer att uppdateras igen, senare.
En avelshona, oavsett ras, bör ta väl hand om sina ungar; bygga ett bra bo, inte släppa ut dem innan de är redo, ha tillräckligt med mjölk, ha tålamod med ungarna när de börjar springa omkring. 5-8 ungar känns väl ganska rimligt, men klarar hon av att ta hand om fler är det väl inga problem det heller. Antalet ungar är inte lika viktigt som att hon ska klara av att ta hand om de ungar hon får, och en hona som förlorat många ungar ur flera kullar är inte lämplig. Jag vill också kunna hantera ungarna från det att de är relativt små, och jag vill att honan ska lita tillräckligt mycket på mig för att låta mig hålla på med dem och vara inne och peta i boet då och då.
Den idealiska hoppkaninen tycker förstås att det är roligt att hoppa. Jag gillar harkorsningarnas lite slankare kroppsform, till skillnad från de mer kompakta dvärgraserna. Hoppkaninen bör självklart ha en kropp lämpad för hoppning - inte jättekorta ben, till exempel - men sådant känns rätt självklart. Jag vill heller inte avla vidare på de mer extrema utseendena som finns hos vissa raser, exempelvis väldigt kort nos, extremt långa öron eller annat som kan tänkas kunna påverka kaninens fysiska hälsa på negativt sätt. En hoppkanin som väger mellan 2 och 3 kilo känns ganska lagom, och är väl något jag i viss mån strävar mot. I varje fall under 3 kg, med tanke på gotlandskaninernas vikt är väl huvudsaken att korsningarna ska bli mindre, om än inte så små som de "idealiskt" skulle vara.
Dessa avelsmål kommer att uppdateras igen, senare.